Jag tror jag är den enda som envisas med att ha en blogg som ingen vet om.
Fast det där stämmer ju inte, då jag har råkat avslöja bloggen för några. Men okej, en blogg som tre personer och inga fler vet om. Jag funderar allvarligt på att göra som alla andra, göra reklam för bloggen på bilddagboken och på facebook.

Det är bara det att det är någonting som tar emot när jag tänker den tanken. Jag vill inte att vem som helst ska få tillgång till mina tankar... Eller, jag vet inte. Jag skulle vilja att det skulle komma någon som inte känner mig och läsa min blogg, och bli påverkad... På något sätt. Alltså, någon okänd plus de få personer jag avslöjat min blogg för. Usch och fy vad knäpp jag låter.

Att lägga ut väl utvalda tankar offentligt ger en känsla av att jag kan påverka, om jag vill. Jag tror att det är den här lite kittlande känslan som jag vill åt. Den får mig att känna att jag är annorlunda än andra (missförstå mig inte: Alla är annorlunda) och kan visa det i text och bild. Om någon sedan läser det eller inte, spelar ingen större roll. Bara jag får skriva.

För skriva måste jag. På något sätt måste jag få ut alla mina tankar, eller i alla fall några av dem. Även fast det kanske bara är strunttankar om vad jag har gjort idag eller vad jag inte har gjort, eller om det är stora djupa flummiga tankar om ideal eller min syn på betyg (Eh), så måste jag få ut dom. På något sätt. Och att blogga inofficiellt är ju perfekt, eller hur. Ingen vet om bloggen, men någpn kanske av misstag halkar in på den, och blir kanske kanske eventuellt lite påverkad av mina texter. Det är det jag vill uppnå.

Jag bloggar alltså mest för mig själv, nästan bara för mig själv, men jag har inget emot att någon kommer in här ibland. Det är bara trevligt. Annars skulle jag ju kunna skaffa en lösenordsskyddad blogg eller något, eller hur?
Nej jag gillar det här. Jag vet inte om min blogg alltid kommer att vara "inofficiell", eller om jag tillslut ändå bestämmer mig för att berätta om den, men just nu känns det rätt. Inofficiell var ordet.

Jävligt svårt var det att stava till det också.

Godnatt (igen)