I'm the human rollercoaster

Eller är jag spökhuset?

Jag undrar varför vi människor aldrig kan duga som vi är.

På fredag ska jag ha min första gitarrlektion! Eller min första blir det väl inte direkt. Snarare den första den här terminen. Men det ska i alla fall bli jättekul, har saknat lektionerna jättemycket! Har inte lärt mig nya saker inom gitarr på jättelänge. Sen ska jag sova över hos lovisis också, det ska bli jättemysigt!

Jag har märkt att jag är som en levande bergochdalbana. Eller i alla fall mitt humör. Ena sekunden är jag on top of the world, världsmästare och bäst ppå allt. Nästa sekund är jag världens minsta människa, under alla andra. Jag är hur glad som helst, bara för att i nästa sekund bli jätteledsen, eller få världens ångest. Det är lite jobbigt, för jag vet inte heller vilka reaktioner som beror på dem här jävla tonårshormonerna, och vilka som faktiskt är mina egna. När det är som värst känner jag att jag inte kan lita på mig själv över huvud taget. Det är bara att luta sig tillbaka och låta hormonerna härja tills de lugnat ned  sig. Det är enda sättet, för om jag försöker att kontrollera dem så blir det bara värre.

Nej nu ska jag gå och duscha, sen ska jag faktiskt gå och lägga mig.
Ha en god natt på er!

Nu så här i början av inlägget vill jag bara informera alla om att jag nu har skrivit 100 inlägg här. Så, nu var det sagt.

Jag har funderat en del på en sak som en vän sa tidigare idag. "Om man bara ser till att vara med om en massa saker utan att ta sig tid till att reflektera över själva händelsen, har man till slut bara en massa händelser staplade på varandra men ingen erfarenhet". Hon kanske inte riktigt uttryckte sig direkt så, men någonting i den stilen.
Det stämmer. För vad ska man med en massa upplevelser till om man inte tar sig tiden efteråt att leva av den här upplevelsen, utan kastar sig in i en ny på en gång? Vad är charmen med det?

"Den som har mest fullproppad almanacka när den dör, vinner". Så lyder mentaliteten. Man ska göra saker, man ska vara där det händer saker. Om inte, är man inte någon. Då är du en nolla, som inte har något i vårat samhälle att göra. Vad hände med det här att "alla är lika mycket värda"? För oss ungdomar är det inte så, inte nu. Ju socialare, ju roligare, ju snyggare och ju mer populär, desto bättre. Det är svårt för sådana som mig. Jag känner alltid att jag inte passar in.

Mitt största "problem", är att jag har svårt med nya människor. Jag har svårt att utelämna mig själv till en vilt främmande människa, men jag har också svårt att stå och snacka en massa strunt som både jag och personen jag snackar med kommer att ha glömt om fem minuter. Då pratar jag helst inte med personen alls.
Jag vet ju inte vad folk har för intryck av mig, men jag kan tänka mig ungefär hur det ser ut. Jag är ganska tyst mot de flesta, men vissa snackar jag med. Jag är inte rädd för att visa vad jag kan på lektionerna, men jag går inte fram och snackar på rasterna. Jag är lite annorlunda än alla andra, och ingen vågar riktigt komma fram till mig.

Det är inte så att jag är otrevlig, inte alls. Jag är faktiskt ganska lätt att prata med om man har någonting att säga. Det är bara det att jag är annorlunda. Jag har inte riktigt förmågan att anpassa mig efter andra på samma sätt som alla andra anpassar sig efter varandra. Jag är den jag är, och jag tänker vara det. Det kan ingen ändra på, förutom jag förstås. Förstår du hur svårt det är att vara den här personen?

Ofta önskar jag att jag var som alla andra. Problemet då, är att jag inte vet hur man gör. Jag vet inte hur jag ska göra för att bli som alla andra, en i mängden. Hur smälter man in? Just i skrivande stund så är jag glad för att jag inte är som alla andra. Det är bara så svårt att stå där ensam.

Missförstå mig inte. Jag är inte ensam. Jag har vänner. Men jag vill ha någon som förstår mig, och det har jag inte hittat någon ännu.

Men jag tänker fortsätta vara den jag är, för jag tror nämnligen att det kommer att ge utdelning senare i livet. Jag ska bara gå igenom hela gymnasieskolan först. Jag ska gå igenom gymnasieskolan, och jag ska göra det med stolthet. Stolthet för vem jag är, vad jag blir, stolthet för min bakgrund. För min bakgrund, hur jobbig den än må vara, är det som har format mig till den jag är idag. Och jag vill vara den jag är idag, tro det eller ej. Även fast det kanske är jobbigt just nu.

Och där avslutar jag mitt 100:ade inlägg.