Jag undrar varför vi människor aldrig kan duga som vi är.

På fredag ska jag ha min första gitarrlektion! Eller min första blir det väl inte direkt. Snarare den första den här terminen. Men det ska i alla fall bli jättekul, har saknat lektionerna jättemycket! Har inte lärt mig nya saker inom gitarr på jättelänge. Sen ska jag sova över hos lovisis också, det ska bli jättemysigt!

Jag har märkt att jag är som en levande bergochdalbana. Eller i alla fall mitt humör. Ena sekunden är jag on top of the world, världsmästare och bäst ppå allt. Nästa sekund är jag världens minsta människa, under alla andra. Jag är hur glad som helst, bara för att i nästa sekund bli jätteledsen, eller få världens ångest. Det är lite jobbigt, för jag vet inte heller vilka reaktioner som beror på dem här jävla tonårshormonerna, och vilka som faktiskt är mina egna. När det är som värst känner jag att jag inte kan lita på mig själv över huvud taget. Det är bara att luta sig tillbaka och låta hormonerna härja tills de lugnat ned  sig. Det är enda sättet, för om jag försöker att kontrollera dem så blir det bara värre.

Nej nu ska jag gå och duscha, sen ska jag faktiskt gå och lägga mig.
Ha en god natt på er!