Alldeles nyss, när jag satt och slötittade på tv4 fakta, kom en reklam upp. Den var om programmet "mamma till en mördare", som handlar om hur det är att vara just mamma till en människa som faktiskt begått ett så grovt brott som mord. Och även hur det är att vara mördaren själv.

Den här reklamen satte igång en massa tankar i mitt huvud. Tänk om man var en sån, en mördare. På grund av en enda extremt illa genomtänkt handling, som kanske skedde i ett tillstånd av total ångest och panik, blandat med diverse droger, skulle man vara stämplad för livet. Som en mördare. Hej jag heter Carolina och jag är en mördare. Ett Psycho. Jag är farlig.

Kan det hända vem som helst? Är både du och jag kapabla till att begå ett mord? Jag tror faktiskt det. Jag tror att varje människa kan hamna i en sådan situation där den enda utvägen tycks vara att ta den andres liv. Det kan till och med handla om simpelt självförsvar, som går överstyr. Att det sedan finns människor som gör det både två och tio gånger, är ju också ett faktum. Men då talar vi inte om vem som helst längre. Det är just den här engångsgrejen som jag tror att alla är kapabla till. Tänk att bli stämplad hela livet för ett sådant misstag.

Det var just den här stämplingen som jag faktiskt ville komma till. Vi människor vill gärna måla världen i svart och vitt, där vi själva är det goda och de andra är det onda. Det är så vi fungerar, så vi gör för att lättare skilja på vad vi ska älska och vad vi ska hata. Men vad gör man om man själv är den som är hatad? Om man är den som hela samhället har hjälpts åt att måla svart? Är det bara att acceptera det då? Jag är ond. Jaha. Och nu? Vad är det som säger att en mördare är ondare än du?

Jag tror att genom att måla folk svarta, så tillåter vi oss själva att sätta sig över dem och nedvärdera dem. Det är ett sätt för oss att orka leva med oss själva. Den där människan är ju dålig, så det gör inget om jag ser ned på den. Den har förtjänat det.

Men, och here's the point: Det är inte så! Den där människan är inte sämre än mig bara för att den har begått ett mord, misshandlat någon eller varit kriminell hela livet. Vi är faktiskt människor båda två, och har samma värde i grund och botten. Båda har fötts till ett liv här på jorden, och båda kommer att dö här. Den enda skillnaden på oss två är egentligen bara hur vi har levt våra liv enligt samhällets skrivna och oskrivna regler, vilka val vi tillämpat och vad vi gjort med det vi fått.

Enligt vårat samhälle är det fel att döda. I djurens samhälle sker mord hela tiden. Människor mördar djur. Djur mördar djur. Det är naturligt. Jag säger inte att jag tycker att det är okej, för det tycker jag inte. Men det är en naturlig följd av att två individer stöter sig med varandra och ska visa upp en maktkamp. Ibland är utvägen dödlig, det är så det är. 

Jag vet att jag tidigare har skrivit om det här med att dela upp människor i fack. Den svartvita uppdelningen är den enklaste versionen av fackuppdelningen. Den hjälper oss människor att komma fram till vilka det är vi ska se upp till och vilka det är vi ska se ned på, istället för att bara se på alla som gråa neutrala individer. Jag tycker att det är viktigt att framhäva att detta sker hela tiden, varje dag, självklart medvetet men faktiskt till den allra största delen omedvetet.

Se dig om i din klass eller på din arbetsplats till exempel. Visst finns det människor du ser ned på? Som den där störiga typen som aldrig kan vara tyst och alltid förstör för alla andra. Eller den där flummiga snubben som alltid kommer en kvart försent och aldrig är förberedd inför ett enda möte, vilket leder till att ni andra får jobba dubbelt så hårt istället. Dem har du, förmodligen omedvetet, målat svarta. Svarta, för att du ska komma ihåg att dem finns det ingen anledning att lägga ned energi på.

Tänk om du skulle tvätta bort den svarta färgen från de här människorna, och anstränga dig för att lära känna dem. Lära känna dem som de verkligen är. Då skulle du snabbt märka att de faktiskt är ganska gråa. Gråa och neutrala som resten av oss, som resten av alla människor. För jag tror att alla människor faktiskt har lika många dåliga egenskaper som goda. Eller, snarare, jag tror inte att det finns några bra och dåliga egenskaper. Jag tror bara att det finns egenskaper, och att det sedan är jag som bestämmer om en egenskap är bra eller dålig jämfört med mina egenskaper. Om egenskaperna, så att säga, "matchar". Människor man matchar med, de människorna blir ens vänner. Människor man inte matchar med, har vi som sagt en tråkig förmåga att måla svarta.

Jag känner att jag skulle kunna skriva hur långt som helst om det här, för det kommer ständigt upp nya tankar i mitt huvud, men jag tror att det är klokast att runda av det här inlägget snart, så att det inte blir en roman. Det jag vill ha sagt är: Tänk dig noga för innan du målar någon svart eller vit. Behåll hellre den grå färgen på människor. Det kanske kräver lite mer av dig själv som människa, men det ger så mycket mer i längden!

Förresten, jag vill bara lägga in ett litet grattis till min moster som fyller år idag! Grattis Ullis! Hoppas att ni har det skönt. Vilket ni förmodligen har, därnere på cypern ;) Och hoppas att din födelsedag har varit riktigt rolig hittils!

Ha en bra kväll!
//Carro

Hahah, det är fantastiskt hur något så litet och enkelt som ett ord kan betyda så orimligt mycket. Faktiskt.
Vi låter ingenting mer vara sagt. Det är bara en sanning, mina vänner.

Varför måste jag alltid göra det svårare än det behöver vara för mig? Jag visste att jag inte borde ha gjort det, men ändå gör jag det. "Det här är inget du behöver just nu". Nej jag vet. Det var det verkligen inte. Ändå drevs jag av nyfikenheten när jag gick in för att läsa några skrivna rader. Bara ord. Hur kan ord göra så ont? Jag tror att det är för att ord är medgivna tankar. Människan tror verkligen på det hon skriver. Det är det som gör mig så förtvivlad.

Jag visste att jag skulle reagera på det här viset. Och ändå var jag tvungen att göra det. Kan någon förklara för mig, varför?

Är det egentligen så viktigt med utseende som samhället verkar vilja få oss att tro? Är det så otroligt viktigt att alla tjejer har slimmade modellkroppar och att alla killar ligger och svettas minst fem dagar i veckan på gymmet för att skaffa sig feta muskler? Vad är egentligen meningen med det?
Vore det inte bättre om alla dömde varandra efter vad som finns innanför våra skal istället för tvärtom? Det tror i alla fall jag.
Många, nästan alla, påstår att de inte bryr sig om utsidan. "Det är insidan som räknas". Dessa ord är från de flesta en ren lögn. För, för de flesta, är det faktiskt utsidan som räknas. Från och med 6:e klass är det utsidan som räknas. De "fula" blir töntar och de "snygga" får status. Eller ska jag säga så här, de fula som inte hävdar sig blir statuslösa, medan de som råkar ha fått ett accepterat utseende och som hävdar sig, de får en hög status. Status i den fantastiska hiearkin i en klass.
Att bli uträknad för att man är fet, ful, finnig eller blyg är något av det värsta som kan hända en människa, för dessa egenskaper är ju faktiskt inget vi kan göra något åt. Det är ofta saker man får dras med en längre tid, vissa hela livet. Ska det vara så?
Nej, det ska det inte. Varenda människa har rätt till att få känna kärlek, lycka och samhörighet med andra människor, trots att de kanske ser lite annorlunda ut. Om dessutom alla kunde lära sig att tänka på det här sättet, så skulle det till slut inte finnsa något fult eller annorlunda. Då skulle vi uppnå ett jämlikt samhälle, där alla togs emot på samma sätt. Jämlikhet är något som är otroligt viktigt, om inte det existerar så kommer det alltid finnas tilltryckta individer. Alla människor måste få det inpräntat från födseln att alla är lika mycket värda, oavsett utseende, kön, hudfärg, hårfärg, ställning i samhället och åsikter. Det är en sanning som de flesta anser sig själva leva efter. Synd bara att det knappt är någon som lever efter denna sanning i det verkliga livet. Med vackra ord och dikter kommer man inte långt.