Nu är jag hemma i härad igen, sov igår natt över hemma hos Ellinor. Vi kollade på nya harry potter filmen! Den var väl typ precis som jag hade förväntat mig. Den var nog jättebra, dom hade inte missat en enda avgörande scen. ..detta ledde dock till att man, om man  som jag har läst boken X antal gånger, kunde förutse exakt vad som skulle hända. Jag tror att det är ett bra tecken. Det betyder ju att dom har lyckats.
Synd bara att jag genom hela filmen hade känslan av att ha sett den förut. I mitt huvud.

Har fastnat för en tv-serie, Harper's island. Den är faktiskt riktigt bra, det är en sån där skräckserie där man inte kan förutse någonting, utan bara förvånas hela tiden. Det gillar jag.

Jag har förresten gått och förälskat mig i Johnny Depp. Igen. Det är inte mitt fel, jag kan inte hjälpa det. Det är faktiskt rätt coolt att han lyckas kombinera att vara en av världens genom tidernas skickligaste och mest eftersökta skådespelare med att leva ett relativt privat familjeliv i Frankrike. Sen är han ju nästan 50 bast och är så fantastiskt snygg så att jag på allvar börjar fundera på om han är animerad. Lite creepy faktiskt.
Kändisskapet verkar inte ha stigit honom åt huvet heller.

Tänkte sätta mig någonstans och kolla på Pirates of the Caribbean... Eh mest på Jack Sparrow faktiskt.
Så jag önskar alla mina tre läsare (där jag räknar in mig själv) en fortsatt fantastisk kväll! Hare bra

Har precis kommit tillbaka från verkligheten in i låtsasvärlden igen.
Jahapp. Så ska man nu återgå till sin roll som ungdom i det lilla spel som vi kallar "samhälle".
Som tjej och ungdom så förväntas man vara snygg och utseendefixerad. Man förväntas ha ett självförtroende som ligger på minuskontot, och en självkänsla som absolut inte existerar. Vi ska kämpa för att bli bättre och snyggare, och vi får aldrig bli nöjda.
Så förväntas unga tjejer vara idag. Jag säger inte att folk gillar det, om en människa skulle antyda att det är så hon/han tycker att världen borde fungera, att tjejerna tänker helt rätt, skulle tvärtemot 99.9% av de som hörde påståendet protestera. högt. Ändå så är det så verkligheten ser ut. Inom ungdomskretsar är det de smala och snygga tjejerna som är populära. De som inte ser "rätt" ut, och som kanske är lite större än de andra, får ingen plats. De blir över.
Men om man nu råkar vara en tjej som har så bra självförtroende och såpass stark självkänsla att man inte behöver bry sig om sitt utseende då? I teorin beundrar vi sådana människor. vi tycker att de är starka, och många vill vara som dem. Verkligheten är en annan.
För i praktiken tycker de allra flesta att dessa människor är underliga. Konstiga och avvikande helt enkelt. De får mycket svårare att skaffa vänner, just på grund av det faktum att det inte finns så många som dem. Den sorgliga sanningen är att den del av samhället som kallas tonåringar, själva förgör dessa människor. Och resten av samhället tittar på. "Det är nog bara identitetskriser". "Tonårsdepressioner, de kommer att gå över med tiden".
Dessa identitetskriser och tonårsdepressioner skulle inte behöva finnas om inte samhället skapat dem. Den enda skillnaden som finns mellan en tonåring och en vuxen människa, är stimmet av hormoner hos tonåringen. Det är enda skillnaden. Ett stim av hormoner behöver nödvändigtvis inte innebära medföljande depression och identitetskris. Det behöver inte medföra låg självkänsla och dåligt självförtroende. Det behöver det faktiskt inte. Det är endast en produkt av det skruvade och ojämlika samhälle som vi lever i idag.
Min åsikt är att om vårat samhälle var jämställt, det vill säga att om kvinnor och män hade lika rättigheter, så skulle problemen med unga flickors självkritiska livssyn försvinna. De unga flickorna skulle inte behöva känna press på sig, skulle inte behöva vara vackrast för att vara någonting.
Jag är inte riktigt säker på att det här inlägget har någon struktur över huvud taget, jag har bara skrivit rakt ur hjärnan... Men jag hoppas att jag har fått fram min åsikt så att ni tre stackars läsare (varav en är jag) kan ta del av den.
ha det bra! :)
Och kom ihåg: Samhället= Du och jag

...heter Sandra. Så nu vet ni det.
Finns egentligen inte så mycket mer att säga om det... (förutom att hon är underbar, bäst i världen på allt, har funnits och stöttat mig i alla tänkbara lägen, har varit med mig i alla tänkbara situationer, och då menar jag verkligen alla, att hon är sötast i universum och varken sist eller minst att hon lyckades gå ut med mvg i alla ämnen, hur man nu lyckas med det är för mig ett hittils olöst mysterium, men endå)

Jag tänkte ladda upp en bild men blogg.se tar inte mitt format så det blev inget med det, kanske är lika bra eftersom jag stod bredvid på bilden och hade svart ansiktsmålning.

Hade ingen lust att skriva ett seriöst inlägg idag, så det fick bli denna lilla hyllning istället. HIPP HIPP HURRA!
Eller något liknande. Som du kanske märker är jag lite smått trött, men jag vet inte riktigt varför eftersom jag har sovit som en gud i en veckas tid... Det kanske är något med det här att man inte ska sova för mycket för då blir man också trött. Nu märker jag att jag bara skriver utan att ha något egentligt mål, som jag annars alltid brukar ha i mina texter. Det är ganska skönt faktiskt, man behöver liksom knappt styra fingrarna på tangentbördet. Jag skulle inte vilja kolla igenom den här texten efter jag har publicerat den, för den är förmodligen helt flummig och obegriplig, men så blir det ibland. Nu tror jag att jag ska ta och träna lite styrka, sen ska jag ta en dusch och sen ska jag sätta på en bra film. Tror jag. Kanske tar en smoothie till. Förresten, om ni någonsin ska göra smoothie, så se till att ni har med yoghurt av något slag. Det blir nämligen aldeles för sött annars, märkte jag förut. Jag hade dessutom ingen is i då, så det blev liksom väldigt sött och väldigt ljummet. Jag som brukar vara kung på smoothies.
Okej, nu ska du/ni (hittils är det en person som läser min blogg, och det är troligen jag själv) slippa läsa om mina icke existerande tankar. Ha en god kväll.
Hejdå