Jag tror jag är den enda som envisas med att ha en blogg som ingen vet om.
Fast det där stämmer ju inte, då jag har råkat avslöja bloggen för några. Men okej, en blogg som tre personer och inga fler vet om. Jag funderar allvarligt på att göra som alla andra, göra reklam för bloggen på bilddagboken och på facebook.

Det är bara det att det är någonting som tar emot när jag tänker den tanken. Jag vill inte att vem som helst ska få tillgång till mina tankar... Eller, jag vet inte. Jag skulle vilja att det skulle komma någon som inte känner mig och läsa min blogg, och bli påverkad... På något sätt. Alltså, någon okänd plus de få personer jag avslöjat min blogg för. Usch och fy vad knäpp jag låter.

Att lägga ut väl utvalda tankar offentligt ger en känsla av att jag kan påverka, om jag vill. Jag tror att det är den här lite kittlande känslan som jag vill åt. Den får mig att känna att jag är annorlunda än andra (missförstå mig inte: Alla är annorlunda) och kan visa det i text och bild. Om någon sedan läser det eller inte, spelar ingen större roll. Bara jag får skriva.

För skriva måste jag. På något sätt måste jag få ut alla mina tankar, eller i alla fall några av dem. Även fast det kanske bara är strunttankar om vad jag har gjort idag eller vad jag inte har gjort, eller om det är stora djupa flummiga tankar om ideal eller min syn på betyg (Eh), så måste jag få ut dom. På något sätt. Och att blogga inofficiellt är ju perfekt, eller hur. Ingen vet om bloggen, men någpn kanske av misstag halkar in på den, och blir kanske kanske eventuellt lite påverkad av mina texter. Det är det jag vill uppnå.

Jag bloggar alltså mest för mig själv, nästan bara för mig själv, men jag har inget emot att någon kommer in här ibland. Det är bara trevligt. Annars skulle jag ju kunna skaffa en lösenordsskyddad blogg eller något, eller hur?
Nej jag gillar det här. Jag vet inte om min blogg alltid kommer att vara "inofficiell", eller om jag tillslut ändå bestämmer mig för att berätta om den, men just nu känns det rätt. Inofficiell var ordet.

Jävligt svårt var det att stava till det också.

Godnatt (igen)

Beundrar också denna bloggerska, läs detta inlägg. Hon skriver om många extremt viktiga ämnen som glöms bort i dagens samhälle. Ideal och rättvisa tas ofta upp, bland en massa annat. Jag tycker att det är grymt att hon driver en av Sveriges största bloggar, och att hon verkligen utnyttjar hennes maktposition. Flera sådana, tack!

Jag har alltså kommit fram till att det finns två riktigt riktigt läsvärda bloggar,
Stina- Lee's och Ellamaries.

Hm, Ellamarie har precis fött två barn och Stina - Lee är gravid. Jag undrar om graviditet ändrar om ens prioriteringar lite? Jag är nästan säker på det. Men man behöver inte bli gravid för att prioritera sunt! haha.

Läste nyss ett väldigt bra inlägg här, kunde inte hålla med mer. Inlägget handlar hårddraget om hur sjuka våra ideal är igentligen. Som jag har tjatat om förut, så är det helt vrickat att unga tjejer förväntas vara snygga och smala för att överhuvudtaget vara någonting. När killar är fula, glömmer man oftast det och ser honom som "smart", "charmig" eller "omtänksam". Han kanske är en "gentleman", som "tänker på andra". Hur ofta glömmer andra tjejer och killar att en tjej är "ful", och ser henne som "smart och omtänksam" istället? Varför är det mer värt att vara snygg, än att vara snäll?

Det är bevisat att de tjejer som har ett "fördelaktigt utseende" och "klär sig rätt" har det lättare att ta sig fram i samhället. Chefer anställer hellre den snyggare tjejen än den som inte ser lika bra ut.

Jag har ofta frågat mig vad som gör de snygga just snygga, och vad som gör de "fula" just "fula". Varför anses det snyggt att vara smal? Ju smalare, desto snyggare, eller?
Min kompis var ett tag riktigt smal. Inte såhär anorexia-smal, men smalare än vad som var nyttigt för hennes kropp. Nu när hon har gått upp till normalvikt igen, är hon i mina ögon så mycket snyggare och sötare! Men inte enligt idealets ögon.

Ett annat exempel är jag själv. Jag har hela mitt liv varit "rultig". Lite mullig, sådär. När jag blev 11-12 år började jag må dåligt för det, och har haft extremt dålig självkänsla sedan dess. Jag har alltså mått riktigt dåligt, för att jag haft kanske fem kilo mer att bära på än alla andra. Vad är det att må dåligt för? Är jag verkligen en sämre människa för det? Gör det mig vackrare, om jag går ned dessa kilon? Svaret är såklart nej. Jag lär nog inte bli en varken bättre eller vackrare människa om jag blir smal. För att bli en bättre människa krävs det mycket mer. Och om jag ska vara helt ärlig, så är inte smala människor så jävla snygga. Inte snyggare än runda människor. Herregud, det är bara en kropp! Exakt vad är det som säger att en kropp blir vackrare om den blir mindre, smalare? Vad är det som säger att kroppen istället inte blir vackrare ju större den blir? Jag tycker i alla fall att en kurvig kropp är mycket snyggare än en sjukt smal kropp.

Vad är det för mening med att se skelettet? Det är inte ens meningen att man ska göra det, det är därför fett finns på våra kroppar. För att skydda oss. Varför ska man ta bort vårat bästa skydd, bara för att någon jävel säger det?

Okej, nu har jag ägnat ett helt inlägg åt ideal. Igen. Men det här är en fråga som ständigt irriterar mig, så jag måste helt enkelt skriva om det.

Ha en bra dag

På grund av den jävla getingen (som senare visade sig vara en broms - ännu värre!), blev jag tvungen att sitta uppe hela natten och kasta kläder på den i darrande försök att få den att flyga till ett annat rum. Okej, vid halv tre försökte jag sova, men vaknade vid tre halv fyra igen av att jag hörde bromsen flytta på sig. Detta resulterade i någon timmes sökande i rummet tills dess att jag fann den plats som den flyttat till - en plats som låg ännu närmre där jag sov. Men efter någon timme somnade jag av ren utmattning, bara för att vakna badandes i min egen svett, på grund av en mardröm om livsfarliga bromsar. Klockan 6 flydde jag till vardagsrummet och somnade snabbt, och sov till ungefär nio halv tio. Många timmars sömn för mig alltså.

Men i alla fall, lite senare bar det av till stallis för att träffa Lovisa. Vi hade det trevligt och solade och badade mest hela dagen. någon timme innan min buss tillbaka till strängnäs skulle gå hittade vi till en mycket grön gräsmatta som ligger vid vår kära ex-skola. Så vi tillbringade den sista timmen med att ligga där och bara mysa.

Den här till en början hemska dagen utvecklades alltså till en mysdag. Och TACK du gud för vädret som jag bad dig om, du gjorde ett strålande jobb (höhöhö).

Nej nu ska jag sluta irritera er med mina meningslösa inlägg, och göra lite nytta. Och sen ska jag fan sova alltså.
Byebyebyebyebyebye

OMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMG!!!!!

DET SITTER VÄRLDSHISTORIENS STÖRSTA GETING I MITT TAK!

RÄDDA MIG! DEN KOMMER ATT DÖDA MIG!

NO WAY ATT JAG TÄNKER SOVA NU!!!!!!

HJÄLP!!!!!!!!! VAD SKA JAG GÖRA!!!????

(notera att det ser ut som att det står gom istället för omg)

Sådärja. Nu sitter jag här igen. Har skjutit upp dagens inlägg till dygnets sista timma, av någon anledning blir det inte längre av att jag bloggar sådär hysteriskt mycket. Periodare, som sagt.

Jag ville bara rapportera om min i stort sett händelselösa dag. Det var meningen att jag och Lovisa skulle träffas i Stallarholmen idag och bara vara lite, men eftersom det är söndag och vi bor någonstans mitt ute i ingenstans så går det inte så många bussar. Speciellt inte till och från härad. Alternativet var att träffas 40 minuter i Strängnäs.
Nej, så vi sköt upp träffen till imorgon. Imorgon ska vi göra strängnäs. Eller vi ska i alla fall fika i strängnäs. Och kanske gå runt och mysa lite. Snälla gud, ge oss fint väder imorgon!!!

Ja, så jag har väl inte gjort alls mycket idag, spätt på min dubbelmoraliska livsstil lite kanske. Jag har nämnligen bestämt mig för att bli nyttig. Det funkar utmärkt alla dagar utom lördag och söndag. Då går det helt enkelt inte! Jag kompenserar detta med extremt långa och extremt svettiga promenader. Därav dubbelmoralen.

Men jag ska säga dig att trots min dubbelmoraliska anda så har nyttigheterna gett resultat! Jajamän, så är det!
- 4 kg, och jag började i början av sommarlovet! Inte illa, inte illa. Men är man envis som en get så är man, och jag råkar vara det. Bara jag kan hålla det, men det tror jag att jag kan.

Nej nu ska jag faktiskt ta och sussa. Jag har nästan lyckats vända tillbaka dygnet nu! Det är sant. Men jag är fortfarande ett stort sömnproblem. Jag bara går upp tidigare. Hehe

Puss på dig

Ja, periodare som sagt. Jag går från typ fem inlägg om dagen till ett, eller knappt det. Det är sådan jag är. Det har jag redan skrivit.
Men i alla fall. Idag bowlade jag med familjen i Eskilstuna, och jag var helt säker på att jag skulle vinna. Jag bara kände det, den blivande vinsten susade runt i min kropp och gjorde mig oövervinnerlig. Jag var en vinnare. Redan innan jag vunnit.

Ja, jag hade ju inte räknat med att jag skulle vara så dålig på att bowla. Jag menar, visst har jag aldrig vunnit någon serie förut, men idag kändes det så rätt. Ja, och så kommer pappa där och kör strike efter strike, medans jag får nöja mig med en spärr då och då.
Men man kan inte alltid vara bäst på allt, right?

Jag känner endå att jag är en vinnare. Lite i alla fall. Jag kom i alla fall tvåa. Visserligen var dom jag vann över en sjuåring och en tolvåring, men jag vann i alla fall över dom!

Bowlingen idag var för övrigt riktigt rolig. Jag blev riktigt glad när jag spelade, trots min knökiga stil. I Vanliga fall brukar sporter som bowling och minigolf göra mig till djävulens dubbelgångare, och jag blir surare än en limefrukt om jag förlorar. Detta gäller speciellt minigolf. Jag klarar inte av att spela det, det är sporten från helvetet!

Jag ska dela med mig av ett ytterst skämmigt bowlingminne. Det visar klart och tydligt att jag egentligen är en väldigt ond människa. En gång när jag var mindre, 6 år eller något sådant , så åkte jag, några kompisar och våra föräldrar in till Heron City och bowlade. Vi brukade göra det en del.
Jag var usel på bowling redan då, och vill jag minnas rätt så gick det inte så bra för mig. Det gick ungefär lika dåligt för min kompis, men jag ville ändå vara lite bättre än henne. Jag stod inte ut med att dela sistaplatsen, jag ville inte vara sämst. Så när det var hennes tur, fällde jag ned de här rännskydden som hindrar klotet att åka ned i rännan, i precis lagom tid för att klotet skulle åka ned just där, i rännan. En Elak Jävel var jag.

Ja, nu har du, min kära läsare, fått reda på denna ytterst hemska handling som begicks för mer än 10 år sedan. Till mitt försvar skulle jag vilja säga att jag inte skulle tänka tanken att göra en sådan sak idag! Eller... Kanske tänka tanken. Men inte omsätta tanken till handling. Nedu.

Nu ska jag sussa, ha en trevlig natt!

Jag tänker fortfarande på dig, fast jag inte borde...