...Någonting säger mig att dom där typerna på bilddagboken sov bort lite för många mattelektioner!

Är nyss hemkommen från stranden, där jag varit och ätit lite pizza. Laddar för att åka iväg till Stockholm, tåget går om någon timme. Ska väl inte göra så mkt mer idag, men imorgon ska jag träffa Sandra för första gången på mååånga veckor. Ska bli super!

Idag är det 10 dagar kvar till den etappen av mitt liv som kallas gymnasiet börjar. Börjar bli lite smått skakis inför detta faktum, det är ju trots allt något helt nytt som ligger framför mig och alla andra i min ålder. Nervositeten känns hos alla.

Det jag är mest rädd för är att jag ska hamna i en klass som enbart består av fjortisar. Låter kanske som en meningslös rädsla, vad är det farliga i det egentligen? Men jag känner stort obehag inför tanken att återigen hamna i en klass där ingen vågar vara sig själv, där alla bara håller upp fasader. En klass där allting bara är ett skådespel. Det är det jag är rädd för.

Sedan är jag också rädd för att få dåliga lärare. Det vore jobbigt. Men man klarar det, och till viss mån är det ju elverna som formar läraren. Att hamna i samma klass som ett gäng osäkra identitetskriser är en mycket jobbigare tanke. Dessutom har jag hört på omvägar (rykte) att förra sam-klassen tjejmässigt bara bestod av fjortisar. Vad är det som säger att det kommer att ändras till den här terminen? Det är bara att hoppas.

Men jag har i alla fall en vän som jag kommer att börja med, och det känns riktigt skönt. Det är ju väldigt många som börjar på ett ställe där de inte känner någon. Jag ska gå i samma klass som en kompis sedan tidigare, och jag känner några stycken som går på gymnasiet redan. Så jag tror egentligen inte att man kan jämföra min nervositet med vissa andras. Jag tror att jag är ganska lyckligt lottad.

Jag tänker inte låtsas att den här sommaren har varit särskilt rolig. Alla andra verkar ha haft den bästa sommaren i deras liv, men min sommar har varit ganska slätstruken faktiskt. Visst är det kul att umgås med vänner, och det kan vara skönt att bara vara hemma och slappa. Men om jag ska vara helt ärlig är de enda dagarna som jag är riktigt nöjd med de dagarna som jag befann mig på torpet. Då levde jag.

Nja, inte för att jag inte lever nu. Men jag hade så stora planer för den här sommaren. Länder som skulle besökas, äventyr och drömmar som skulle uppfyllas. Jag skulle tågluffa i Kina och jag skulle till Turkiet med Sandra. Jag skulle jobba och jag skulle njuta. Den lilla tiden då jag skulle vara hemma skulle proppas med umgänge med vänner.

Det blev inte så. Kinaresan ställdes in, på grund av att mamma inte hade råd. Turkietresan ställdes också in, på grund av krångel med boende eller något. Jobbet verkade inte behöva mig längre.

Plötsligt så hade jag en hel sommar, två hela månader, lediga. Ingenting planerat. Två hela månader skulle fyllas, men min fyllning räckte inte. Jag hade inte två månader att fylla dessa två månader med. Kanske en månad, på sin höjd.
Men då var det ju en månad kvar. En månad fullkomlig dödtid.

Så nej, min sommar har inte varit fantastisk. Min sommar har innehållit mycket dödtid. Dessutom räknade jag med att tjäna pengar. Det gjorde jag inte.

Men jag säger som man alltid säger: Nästa sommar, då ni! Då ska jag leva livet, då ska jag ha så jävla roligt att ni inte kan fatta! Tills nästa sommar tänker jag ha tjänat ihop pengar till en utlandsresa. En egen utlandsresa. Då tänker jag åka utomlands själv, med bara kompisar som sällskap. Det har jag bestämt, det bestämde jag nu.

Jag tänker också åka på festivaler. Många festivaler, med människor som jag gillar.
Nästa sommar ska bli en bra sommar.

Jag är expert på att blunda.
Om jag blundar, så finns inte de sidor hos människor som jag inte vill se. De blir osynliga. Om jag blundar så ser jag bara det jag gillar.

Nackdelen med att blunda är att det inte går hela tiden. Någon gång måste man öppna ögonen, och se. Tvinga sig själv att se, och att granska personer. Se en persons helhet, inte bara dess bra sidor. För jag är expert på att bara se de bra sidorna hos folk. Just för att jag låtsas att de dåliga inte finns. I min lilla värld är alla människor bra. I min lilla värld så är ingen sämre än någon annan. Det är det jag vill tro, det är det jag vill leva efter. Men ibland måste man se.
Och då ser man inte alltid det man vill se. Då tittar man inte alltid på det fina. Då blir man så bländad av det man inte gillar, att det man gillar glömms bort. Då vill man inte vara med längre.

Jag måste lära mig att alltid titta. Att aldrig blunda. Om jag alltid tittar, så kan jag se allt det dåliga och det bra på samma gång. Om jag aldrig blundar för det dåliga, så kommer jag att vänja mig vid det. Då kommer jag att kunna se en helhet. Först då kommer mina egna bedömningar av personer bli att lita på.

Funderar på att åka till stockholm... Måste ändå dit en sista gång, och dessutom så kommer sandra hem idag. Jag ska försöka tvinga med henne tillbaka hit till bondhålan. Så kan vi ta över världen.

isserligen verkar mina tankar. För jag måste ju hinna tillbaka så att jag kan träffa människor här en sista gång innan skolan börjar, eller hur? det är viktigt. Men jag har lovat en jävla massa människor i sthlm att träffa dom, så jag måste göra det också. Så det så.

Ännu ett inlägg om ingenting. Jag känner mig stolt.